På självaste Luciadan hade jag ju mina föräldrar över på middag. 

Det blev en jättetrevlig eftermiddag och kväll. Inte oväntat blev det canasta, ett kortspel för dig som inte vet   , och kvällen blev lång, vilket är sååå roligt.

Roligt för att mamma ju fick en stroke i början av oktober och har sen dess varit väldigt trött och inte orkat så mycket men nu märker vi ju att orken kommer tillbaka mer och mer.

För ett tag sen skulle hon inte ha orkat att först äta middag, efterrätt, dricka kaffe och sen spela en hel omgång med canasta. Men det gjorde hon alltså igår! Härligt!

Så här klär jag upp mig varje Luciadag....kanske det är en "skada" från mitt yrkesliv - är ju förskollärare och runt Lucia hade i alla fall jag och många kollegor med mig klätt upp som tärnor. 

Jag tycker det är roligt.

Eftermiddagen inleddes med lite glögg.

Jag bjöd på en grönkålssoppa som blev jättegod   med härliga hemmagjorda crostinis till.

Ni får recept sen i ett annat inlägg!   

Här sitter vi bänkade vid mitt julpyntade bord och ska precis inta efterrätten. 

Saffranspaj med nötter och med egenplockade skogshallon till. Lade även några hallon på toppen av pajen för att piffa till den lite.

Smaken var annorlunda men den var god. Har inte bestämt mig än om den var jättegod, vi får se, jag har halva pajen kvar...får väl bjuda några! Varsågoda och kom!   

Hoppas din Lucia också var bra! 

   Jag ser upp till mina föräldrar på många sätt och en av dem är deras intresse för musik och hantverk.

Mamma har alltid varit intresserad av att sticka,sy och virka. Mycket har hon lyckats tillverka genom åren. Bland annat sydde och stickade hon alla min systers och mina kläder när vi växte upp. 

Vilket jag hatade när jag kom i tonåren....  

När de började närma sig pensionsåldern började de med att tillverka tomtar och julsaker i trä. Pappa svarvade och tillverkade sakerna och mamma målade dem. Sen gav de sig iväg ut på marknader för att sälja. 

I ungefär samma veva började pappa lära sig spela både gitarr och dragspel. Sjungit hade de gjort mycket bägge två innan. Jag har livliga minnen från min barndom att mamma jämt gick och sjöng och när min morbror Bertil och hans fru Ester kom på besök då blev det skönsång! 

Så kom de på att de kunde glädja andra med sin sång och spel så de började uppträda på äldreboenden och det höll de på med i många år.

Pappas specialitet är att spela på ett liiiiitet minimunspel och då älskar han att spela denna gamla sång som ni kanske känner igen.

Tack för att ni är mina föräldrar!

Visst har vi bråkat genom åren, men de man älskar mest måste man också stöta sig med ibland. Nu är det glömt, jag är äldre och förstår er på ett helt annat sätt än när jag var ung och "dum"....  

Älskar er mina kära föräldrar!    

Videon spelades in på min pappas 85-årsdag som vi firade för nån vecka sen. Vi firade även min systerson som spelar fiol och min syster som ni ser i förgrunden. Kalas som heter duga! 

Vet ni vem som kom hit idag för att förgylla min och mina föräldrars tillvaro?

Jo, min lilla spjuver till dotter, som jag är så oändligt glad och lycklig för!   

Min son är lika älskad han, men han har inte möjlighet att besöka mig lika ofta som dottern. 

Vi bjöd på kycklingsallad hemma hos mina föräldrar.

Här har jag nästan gjort färdigt den enkla rätten.

Grillad kyckling blandat med olika grönsaker plus ett syrligt svenskt äpple och turkisk youghurt med mango chutney i.

Det blev supergott! 

Efter en liten fika blev det förstås Canasta och det är så roligt att mamma orkar vara med en hel spelomgång och att hon är nästan som innan stroken!!   

Under en paus intogs kycklingsalladen.

Sen nallade vi några dumlekolor i "chokladskåpet".   

Hoppas ni har en underbar lördagkväll! 

Min systers son är medlem i duon "Anton och Tuva".

De framför nordisk och keltisk folkmusik med sång, fiol, mandolin och gitarr.

I somras var jag och lyssnade på dem i Musikens Hus i Göteborg och nu för nån vecka sen framträdde de i Ytterby kyrka. Mamma orkade inte gå med så jag var kvar hemma hos henne, så att pappa kunde gå iväg. (Han var stolt som en tupp - barnbarnet uppträder i kyrkan.)   

Istället bjöd Anton och Tuva på ett smakprov hemma hos mina föräldrar.

Tack för det!

Ni är så duktiga och det var roligt för mamma att få höra er! 

Här är smakprovet! 

Igår var det full rulle.

Först hämtade vi hem mamma från sjukhuset. Det tog sin lilla tid och ärligt talat, hur står det egentligen till med vår sjukvård? Det var så rörigt innan mamma blev utskriven. 

Kanske gör ett eget inlägg om det senare.

När vi väl kommit hem kom en sjuksköterska från hemsjukvården bara en liten stund efter. Hon förberedde för de andra som kommer att komma varje morgon och kväll. Bland annat ger de mamma hennes mediciner och det är inte någon liten samling hon har. Hon har alltid haft en massa medikamenter stackars mamma. 11 stycken olika tar hon just nu, om jag inte glömt några. 

Här är mamma redo för hemfärd.

I förmiddags var jag förbi en stund och då verkade mamma så otroligt trött. Men hon kom i alla fall upp och satte sig vid bordet och efter en stund verkade hon mycket piggare.

Tror det är viktigt att aktivera henne med olika saker. 

Hon kommer ihåg bättre och bättre och har lättare för att hitta orden så det verkar ljust på den fronten. 

Pappa är som vanligt helt otrolig. Lagar mat och ser till att mamma får det hon behöver.

Igår var första dan jag inte hälsade på mamma.

Är med i en liten engelskagrupp här i huset och det var min tur att fixa fika så det var det jag ägnade mig åt istället. Behövde lite tid att göra annat också.

Det tar på en som anhörig att se vad stroke kan göra med en människa. Vi har alla gråtit ibland och tyvärr så har min panikångest visat sig lite oftare och intensivare än vad jag numer är van vid.

Häromkvällen trodde jag att jag skulle bli magsjuk, blev illamående och hjärtat började slå fort, fort. Började svettas och fick frossa. Sen insåg jag att paniken slagit till. Jag började andas som jag lärt mig och till slut, efter ett tag, somnade jag ifrån paniken och vaknade frisk som en nötkärna.

Klart att man blir orolig när ens kära mamma har fått en så allvarlig sjukdom som stroke och jag visste nog att jag skulle reagera så här och det är lite "dumt" för då kan det bli nån slags förväntansångest. Men likaväl vet jag ju att det bara är ett hjärnspöke som nödvändigtvis ska härja nu, och det är ju just då de ska härja.   Så lilla panik, kom du bara, jag är inte rädd för dig, du är bara irriterande!   

Idag träffade jag kära mamma igen för en vårdplanering tillsammans med pappa, min syster, två från kommunen och en sjuksköterska från avdelningen. Här på Kungälvs lasarett har de förresten en speciell strokeavdelning där personalen är särskilt utbildad för denna sjukdom. Bra! 

Det kändes som ett bra möte och mamma blir troligen utskriven till helgen. Hon kommer att få hemsjukvård från kommunen och dessutom kommer ett team från sjukhuset några gånger i veckan för att träna henne på olika saker. Toppen! 

Lite oroliga är vi för hur det ska bli när hon kommer hem. Hon är lite virrig och kan säga saker som inte stämmer, och hon glömmer saker osv.  Men vi får helt enkelt se hur det blir när hon är hemma. Själv längtar hon hem förstås.

Mamma och pappa på Kungälvs sjukhus.

Hela helgen har pappa och jag varit hos mamma under besökstiden och hon tillfrisknar mer och mer.

Nu är hon uppe och går alldeles själv. Med rullator förstås. Men hon går stadigt och nästan springer iväg i sjukhuskorridoren.   

Domningarna i handen har minskat till bara några fingrar vilket underlättar betydligt för mamma när hon greppar saker. Däremot är domningen i foten och benet kvar, men det hindrar ju henne inte från att gå, vilket är jätteroligt.

Hon pratar också bättre nu men har fortfarande problem med att hitta ord. Det gör henne ibland frustrerad så att tårarna kommer. Klart det. Jag har också gråtit över att min energiska mamma måste kämpa så bara för att berätta en sak för oss.

Men hon är envis och det är bra! Hon tränar och hon vill att vi ska träna med henne. Så vi frågar efter olika saker, vad heter det? När är du född? Vad är ditt telefonnummer osv osv. 

Det som jag själv tycker är jobbigast att se är när hon för det första inte hittar de ord hon vill säga, att se hennes frustration gör ont i mitt hjärta. Sen har hon dålig rumsuppfattning så när hon är uppe och går i korridoren så har hon svårt att hitta till rätt sal och säng. Hon gick fel idag, vi ingrep inte för vi ville se hur hon betedde sig. Hon gick alltså in i fel sal, till fel säng och var helt övertygad om att det var hennes säng även om den var helt tom på saker. Vid hennes egen säng ligger det tidningar och diverse saker. Det gjorde ont att se det.   

Men vi får hoppas att förbättringen fortsätter som det ändå gjort hittills.

Helgen har varit rolig ändå för mamma (och för oss!) eftersom båda mina barn varit och besökt henne. Det betyder så mycket för mamma vet jag. Det är så vidunderligt skönt att hon känner igen oss alla!

Det kunde som sagt varit mycket mycket värre.

Här är en bild på mamma till vänster och jag med min dotter Ellen. När Ellen var runt 2 till 3 år hjälpte mina föräldrar oss med barnpassning. Så snällt eftersom de fick köra en sisådär 16 mil en väg varannan vecka. Vi jobbade så konstiga tider och vi ville inte lämna bort till förskola innan Ellen var 3 år. De ställde upp utan att vi frågade vad jag minns....de kom med förslaget!   

Min mamma ligger kvar på sjukhuset och blir där åtminstone över helgen. Sen beror allt på hur sjukdomen utvecklas. Vi hoppas förstås att det går åt rätt håll och hittills har det gjort så.

Det märks en tydlig förbättring bara från igår.   

Idag har hon varit uppe och promenerat i korridoren men hon har svårt med balansen. Så hon får än så länge inte gå själv.

Hennes problem är också talet, alltså inte direkt att uttala utan mer att hitta rätt ord. Att läsa är svårt för henne också. Det går mycket långsamt och hon får inte riktigt ihop sammanhanget.

Domningar har hon också kvar och enligt läkaren som vi pratade med idag kan de bli bestående eller i bästa fall så försvinner de. Det är hennes ena fot och ena hand, bägge på högersidan som har domnat.

Vi fick alltså en pratstund med läkaren idag. OBS! Jag trodde i min enfald att man får detta utan vidare men nej då, man måste säga till om det. Bra att veta!

Det fanns ingen ostörd plats att vara på så vi fick vara vid mammas säng och det var ju inte precis idealet med andra patienter alldeles intill och ständigt folk som kom in i salen.

Så ser vården ut idag. Det verkar rätt stressigt om man säger så. 

Mamma har drabbats av massiv stroke. Två stora och flera mindre i hjärnan.   

Hon hade ändå tur i oturen att blodpropparna var där de var, en stor på höger sida och de mindre var baktill i hjärnan. Det betyder att hon inte drabbats så mycket av förlamning eller talsvårigheter. Det kunde alltså varit värre än det är.

Nu är det bara tiden som utvisar hur det blir. Det brukar vara flera tidsintervall som gäller läkning från stroke. De 3 första månaderna går läkningen snabbast. Sen går det lite i vågor om jag kommer ihåg rätt och först efter 1 år brukar det sätta sig. Då vet man hur frisk mamma kan bli.

Mamma har levt med förmaksflimmer i ca 10 år och tagit Waran för detta. Läkarna är ganska så övertygade om att propparna kan härledas till hjärtat. 

Pappa är en riktig hjälte i allt detta. Han besöker mamma varje dag, flera timmar varje gång. Han uträttar ärenden som måste göras, han lagar sin egen mat, han städar och han håller på. Dessutom när vi besöker mamma så är han positiv, gör så att mamma skrattar och det strålar så mycket kärlek så jag blir alldeles tårögd. Lyckades med att fånga ett sånt ögonblick som varade längre än ett ögonblick kan jag säga. 

Jag har fått lov av både mamma och pappa att visa bilden. Det är jag glad för. Jag tycker själv bilden är helt underbar.