Algot 6 veckor   

Oksana, Agnes vackra mamma. Visst är de lika? Uttrycket   

Äntligen!! Det tog drygt 6 timmar, men nu finns den på Youtube - bildspelet om Alija-kullen. 

Visar den här också,  mycket nöje. Den är ganska lång.....6 minuter   Råder er att ladda upp filmen först innan ni tittar på den. Funkar i alla fall bättre på min dator.   

Jag har skapat ett konto på Youtube och håller nu på att ladda uop min film om Alijakullen. Det går vääääääldigt långsamt! När det är färdigt så kommer det att ha gått ca 5 timmar tror jag....  just nu har 26 % överförts. Hoppas nu bara att det går att se filmen på Youtube när alla timmarna gått!!!

Fortsättning följer....

Den här roliga bilden hittade jag hos sandratheman.blogg.se

Testar den nya videofunktionen. Den här filmen, som är gammal (Algot och Agnes är nästan små bebisar...  ) är den enda filmen jag kunnat ladda ner. De andra är tydligen fel format. Filmen om Alija-kullen vet jag fortfarande inte hur jag ska visa. Det blir fel hela tiden hur jag än gör.   

Men kanske jag kan visa alla mina små videofilmer från kameran.

Spännande att röja! Hittar saker som är väldigt gamla   

Som ett papper från min förskollärarutbildning från 1983. Vi fick det för att vi skulle tänka till.   Vi föds ju in i en kultur och den blir den värdegrund som vi tar till oss och som vi tycker är mer eller mindre självklar. 

Nu är det ju så att världen består av flera olika kulturer och något som upplevs som självklart i en kultur kan i en annan vara helt fel eller upplevas som konstig.

När man arbetar i förskola/skola gäller det att ha ett öppet sinne för alla elever med annan bakgrund än den svenska. Det finns många fallgropar. 

Därför tycker jag den här berättelsen är underbar. Den beskriver en upplevelse av vår kultur från en med en helt annan kultur. Läs och njut!   

Alla har vi väl någon gång antingen upplevt, sett på bio eller TV, eller läst om traditioner i främmande länder, och visst har vi väl tyckt att somt har verkat både barockt och underligt. Men jag lovar att även vi kan synas exotiska. Det är ju så att allt man blir van vid är naturligt.

Låt oss för ett ögonblick tänka oss in i hur en ung afrikan berättar om oss då han kommer hem till sin lilla by i Afrika efter att ha besökt oss under ett år.

Han berättar: Det var ett väldigt exotiskt land på norra halvklotet där alla invånare älskade djur. Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjödrar och bilder av kycklingar, de förtärde ägg av olika konsistens, de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var någon slags ond gudom de försökte skrämma bort.

Senare på året när solen - som alla också dyrkade - stod högst på himlen klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjöng sitt hemlands vemodiga sånger, jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud.

När kvällarna blev mörkare flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur, som de nu hyllade var små, dyra skaldjur som de åt tillsammans med de starka drycker, som detta folk älskar. För att dricka dessa var de tvungna att sjunga en ramsa innan de förde glaset till munnen. Ibland nickades det till höger och vänster både före och efter drickandet. 

Det hemskaste hände mig när nätterna var som längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt hår och allesammans sjöng om hästar och talade om katter. Jag bjöds också en slags katt, som jag aldrig hört talas om tidigare.

I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin Gud. Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt och när de på första dagens afton hade ätit, ätit och åter ätit, då kom deras Gud. Ja, de sa ju aldrig att det var så men jag förstod nog. Han liknade vår gamle medicinman med mask framför ansiktet och med underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna, som då blev glada och lyckliga. Sedan försvann han. Senare på kvällen sattes det ut vit gröt åt honom. De sa att han brukar komma till dem en gång om året.

Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.

Håller på att sammanställa en epostlista för medlemmar i västra regionen Sällskapet Sibirisk katt. Kommer snart att skicka ut det.

Tänker mig att vi har ett möte ganska snart! Hemma hos mig denna gång!   

I februari börjar ju sportloven och då kanske det är några av er som åker bort.

Så håll utkik i er mail!