Igår var det full rulle.

Först hämtade vi hem mamma från sjukhuset. Det tog sin lilla tid och ärligt talat, hur står det egentligen till med vår sjukvård? Det var så rörigt innan mamma blev utskriven. 

Kanske gör ett eget inlägg om det senare.

När vi väl kommit hem kom en sjuksköterska från hemsjukvården bara en liten stund efter. Hon förberedde för de andra som kommer att komma varje morgon och kväll. Bland annat ger de mamma hennes mediciner och det är inte någon liten samling hon har. Hon har alltid haft en massa medikamenter stackars mamma. 11 stycken olika tar hon just nu, om jag inte glömt några. 

Här är mamma redo för hemfärd.

I förmiddags var jag förbi en stund och då verkade mamma så otroligt trött. Men hon kom i alla fall upp och satte sig vid bordet och efter en stund verkade hon mycket piggare.

Tror det är viktigt att aktivera henne med olika saker. 

Hon kommer ihåg bättre och bättre och har lättare för att hitta orden så det verkar ljust på den fronten. 

Pappa är som vanligt helt otrolig. Lagar mat och ser till att mamma får det hon behöver.

Ett körkort är väldigt bra att ha, även om man inte tänker skaffa egen bil så kan det vara bra med ett körkort. Inte minst när man söker jobb.

Själv började jag ta körlektioner i Sverige när jag var runt 20. Men blev aldrig klar.

Sen åkte jag över till USA för att jobba i familj. 

I detta bilälskande land är det ju nästan, eller rent av nödvändigt, med att ha både körkort och bil.

Så familjen jag jobbade för tyckte jag skulle skaffa ett där så jag kunde låna deras bil och bli mer mobil, så att säga.   

Sagt och gjort, jag läste in teorin och klarade den galant. Jag tyckte det var jättelätta frågor och det var det också. Sen övningskörde jag med mannen i familjen några gånger med deras automatväxlade bil. Någon bil med växel var aldrig aktuellt, det fanns knappt ens då på 1970-talet i USA. En bil med växel var exotiskt och är väl än idag antar jag.

Så kom dan när jag skulle köra upp.

När jag började körningen satte jag hjärtat i halsgropen för i min iver glömde jag att titta bakåt så jag höll nästan på att krocka med en bil som kom bakifrån när jag körde ut från trottoaren.   

Efter högst en kvart med lugn körning på lugna gator tyckte läraren att jag skulle parkera. Jag gjorde så och han säger till mig: "Jaa, du får ditt körkort men nästa gång när du kör ut från trottoaren, glöm inte att titta bakåt!" Gissa om jag blev snopen. 

Men mitt körkort fick jag och körde bil gjorde jag. Så till den milda grad att jag fortsatte köra i Sverige när jag kom hem med mitt amerikanska körkort. Tills jag kom på att det kanske inte gällde i Sverige!   Och visst var det så! Jag fick sluta köra. Sen dröjde det ända till 1990-talet innan jag tog mitt svenska körkort.

Men då valde jag att ta en intensivkurs vilket var väldigt bra.

Här finns också intensivkurs om du vill ta ditt körkort i Stockholm:

www.trafikskolan.net

Igår var första dan jag inte hälsade på mamma.

Är med i en liten engelskagrupp här i huset och det var min tur att fixa fika så det var det jag ägnade mig åt istället. Behövde lite tid att göra annat också.

Det tar på en som anhörig att se vad stroke kan göra med en människa. Vi har alla gråtit ibland och tyvärr så har min panikångest visat sig lite oftare och intensivare än vad jag numer är van vid.

Häromkvällen trodde jag att jag skulle bli magsjuk, blev illamående och hjärtat började slå fort, fort. Började svettas och fick frossa. Sen insåg jag att paniken slagit till. Jag började andas som jag lärt mig och till slut, efter ett tag, somnade jag ifrån paniken och vaknade frisk som en nötkärna.

Klart att man blir orolig när ens kära mamma har fått en så allvarlig sjukdom som stroke och jag visste nog att jag skulle reagera så här och det är lite "dumt" för då kan det bli nån slags förväntansångest. Men likaväl vet jag ju att det bara är ett hjärnspöke som nödvändigtvis ska härja nu, och det är ju just då de ska härja.   Så lilla panik, kom du bara, jag är inte rädd för dig, du är bara irriterande!   

Idag träffade jag kära mamma igen för en vårdplanering tillsammans med pappa, min syster, två från kommunen och en sjuksköterska från avdelningen. Här på Kungälvs lasarett har de förresten en speciell strokeavdelning där personalen är särskilt utbildad för denna sjukdom. Bra! 

Det kändes som ett bra möte och mamma blir troligen utskriven till helgen. Hon kommer att få hemsjukvård från kommunen och dessutom kommer ett team från sjukhuset några gånger i veckan för att träna henne på olika saker. Toppen! 

Lite oroliga är vi för hur det ska bli när hon kommer hem. Hon är lite virrig och kan säga saker som inte stämmer, och hon glömmer saker osv.  Men vi får helt enkelt se hur det blir när hon är hemma. Själv längtar hon hem förstås.

Mamma och pappa på Kungälvs sjukhus.

För nån vecka sen fick jag hjälp av min syster att transportera en buske som jag haft ståendes hos henne ända sen jag flyttade från Målsryd till Ytterby.

Den har vuxit en del på dessa dryga 2 år.

Det är en körsbärsbenved.

Så här ser den ut under hösten när den får vackra hängen. Det är en lättodlad buske som trivs nästan överallt så det är en gåta för mig att den inte används oftare.

Bilden visar inte min buske men förhoppningsvis kommer den att se ut så här om några år. 

Här har jag grävt upp den hos min syster.

och här har den hamnat i jorden vid min odling

Ser ni den? Den spretiga med rödfärgade blad? Den står i ett hörn och längst fram i bilden ses en del av kryddlandet, som långt ifrån är färdigt. Förresten så blir en trädgård aldrig färdig.

För en trädgård vill jag ha. En där jag både kan odla och där jag kan få njuta av vackra färger och former som växterna bjuder på.

Samma dag fortsatte jag att gräva upp snåret med gullris för att göra "uteplatsen" något större.

Syns inte så bra men i alla fall är alla gullris borta nu, utom de som ska stå som en häck runt uteplatsen.

Jag sådde också morötter! Spännande att se hur detta blir till våren.

Hittade en underbar film när en katt föder!   

Hela helgen har pappa och jag varit hos mamma under besökstiden och hon tillfrisknar mer och mer.

Nu är hon uppe och går alldeles själv. Med rullator förstås. Men hon går stadigt och nästan springer iväg i sjukhuskorridoren.   

Domningarna i handen har minskat till bara några fingrar vilket underlättar betydligt för mamma när hon greppar saker. Däremot är domningen i foten och benet kvar, men det hindrar ju henne inte från att gå, vilket är jätteroligt.

Hon pratar också bättre nu men har fortfarande problem med att hitta ord. Det gör henne ibland frustrerad så att tårarna kommer. Klart det. Jag har också gråtit över att min energiska mamma måste kämpa så bara för att berätta en sak för oss.

Men hon är envis och det är bra! Hon tränar och hon vill att vi ska träna med henne. Så vi frågar efter olika saker, vad heter det? När är du född? Vad är ditt telefonnummer osv osv. 

Det som jag själv tycker är jobbigast att se är när hon för det första inte hittar de ord hon vill säga, att se hennes frustration gör ont i mitt hjärta. Sen har hon dålig rumsuppfattning så när hon är uppe och går i korridoren så har hon svårt att hitta till rätt sal och säng. Hon gick fel idag, vi ingrep inte för vi ville se hur hon betedde sig. Hon gick alltså in i fel sal, till fel säng och var helt övertygad om att det var hennes säng även om den var helt tom på saker. Vid hennes egen säng ligger det tidningar och diverse saker. Det gjorde ont att se det.   

Men vi får hoppas att förbättringen fortsätter som det ändå gjort hittills.

Helgen har varit rolig ändå för mamma (och för oss!) eftersom båda mina barn varit och besökt henne. Det betyder så mycket för mamma vet jag. Det är så vidunderligt skönt att hon känner igen oss alla!

Det kunde som sagt varit mycket mycket värre.

Här är en bild på mamma till vänster och jag med min dotter Ellen. När Ellen var runt 2 till 3 år hjälpte mina föräldrar oss med barnpassning. Så snällt eftersom de fick köra en sisådär 16 mil en väg varannan vecka. Vi jobbade så konstiga tider och vi ville inte lämna bort till förskola innan Ellen var 3 år. De ställde upp utan att vi frågade vad jag minns....de kom med förslaget!   

På samma dag som mamma råkade ut för sin stroke var jag i Göteborg. Det var när jag var på väg hem från Göteborg som pappa ringde och berättade att mamma ramlat ihop.

Usch, det var en jobbig bussresa hem.   

I vilket fall måste jag ju berätta om denna charmiga lille sibiriska katt som bor i Göteborg, fast inte så länge till. Imorgon flyttar han till sitt nya hem på Orust.

Han heter S* Laghamras Willhelm och är alltså nu 12 veckor.

Så social och mysig!

Jag blev alldeles kattungesjuk. 

Några bilder på godingen.   

Mor och son.

 Mor är S* Tivedens Alexia, en väldigt fin sibirisk hona.

Pappa till Willhelm är S* Sibir's Maxim,som ju också är pappa till Caelyns (S* Senga's Caleana Caelyn) kull. 

Vill du se mer bilder på Willhelm, klicka då här.