En dag försent men här kommer de obligatoriska veckobilderna. Märk väl att bägge två är trötta, de har precis vaknat. Caelyn är tröttast.  

Jaha, då är jag heltids sjukpensionär från 1 oktober!   

Både bra och dåligt som jag skrivit om förut. 

Bra för att jag nu vet exakt hur lite pengar jag har att röra mig med och dåligt för att jag nu vet exakt hur lite pengar jag har att röra mig med.   

Nåja, det ska nog gå. Det har ju fungerat hittills fast nu kommer det att bli ännu sämre, men men........

Tralalala....jag får se det från den positiva sidan. Så är det ju alltid. Det är inte situationen i sig som är svår, lätt eller lagom utan det är mitt FÖRHÅLLNINGSSÄTT till situationen som avgör hur jag kommer att må. Mindfulness!   

Och jag är en obotlig optimist (tack pappa, det har jag från dig som är en superoptimist!) så det här ska gå riktigt bra!! 

Här kommer en brandfackla!!   

Den eviga frågan:

inne eller utekatt?

Det finns många svar och argument på denna fråga.

MEN - ärligt talat?! 

Svarar vi inte oftast utifrån vårt eget människoperspektiv?

VI vill inte att katten ska bli överkörd, bli bortkörd av människor som inte tycker om katter, äta något olämpligt, bli inlåst någonstans, dra på sig sjukdomar......osv osv

MEN - katten själv bryr sig inte om ovanstående. Den kan inte tänka så. Den vill (eller JAG vill) att den ska ha ett bra liv, så länge den lever.

Vad är då ett bra liv för en katt?

Jaaaa.....nu utgår jag igen från mig själv som människa, men hoppas att katten håller med. 

Jag tycker, utifrån att ha studerat hur en katt fungerar och trivs, att idealet för en katt är att den får vistas ute när den själv vill. Idealet är då att den bor på landsbygden, långt från hårt trafikerade vägar. Detta är ju något som de flesta kattägare inte kan erbjuda. Så då får katten vara inne, gå ut i kattgård eller balkong eller gå ut i sele. Det är inget fel i det, absolut inte. MEN jag tror INTE det är en idealtillvaro för en katt. Den vill ha frihet, det är min övertygelse.

Nu vet jag att inte alla katter trivs ute, då är det ju inga problem. Men långt fler katter längtar ut och det gör ont i mig när jag inte kan tillfredsställa den önskan tillräckligt bra.

Därav kasta sten i glashus. Jag har ju själv katter som är inne. Men ibland känns det inte alls bra. Katter har behov av att få röra på sig och det gör de inte tillräckligt mycket inomhus. Det hjälper inte att man som ägare leker med dem. De har också en massa andra behov som faktiskt inte är helt lätt att tillfredställa inomhus. 

Tänk om man kunde fråga katten: Vad vill du? 

Jag vet: det finns många faror ute som man vill skydda katten ifrån. MEN - om man nu bor någorlunda bra, är det då inte bättre att katten får ett innehållsrikt liv, men i värsta fall kortare, än ett liv inomhus där den ständigt har det långtråkigt? 

Vilket perspektiv väljer vi? Utifrån vår egen oro och känslor eller utifrån kattens?

Det där med att utfodra katter när man har en kull kattungar är banne mig inte det enklaste.

Hela den här kattungetiden har jag haft svårt att undvika att min kastrerade Agnes äter av kattungarnas mat.   Hon har synligt gått upp i vikt.  

Jag har ordnat en kartong med ett litet hål som räcker för att kattungarna kommer igenom och där inne finns då deras mat. Men vad hjälper det mot en uppfinningsrik katt? Agnes tar helt sonika in tassarna och krafsar fram maten! 

Nu är jag rejält orolig för hennes viktuppgång och beteende så nu tar jag fram kattungematen på bestämda tider och vaktar som en hök så att bara kattungarna och mamma katt äter av den. Fast det är inte heller alltid helt lätt. Ibland vill inte kattungarna äta av den maten. Vad gör de då? Jo, de väljer att äta av dietfodret i foderlabyrinten. Speciellt Calypso är förtjust att äta från den. Suck! 

Det gör ju förstås inte så mycket att han äter därifrån, jag är mer bekymrad över Agnes.   

Kattungarna går upp i vikt som de ska och de äter mest av kattungefodret ändå, så om de smakar ibland på dietfodret så gör det ingenting. 

  Det är denna labyrint som Calypso älskar. 

Inte för att det intresserar er så där värst mycket kan jag tänka men jag berättar ändå att något är på gång för min del.

Snart blir jag troligtvis sjukpensionär på heltid. Det är något som varit på gång länge men kvarnarna mal lite långsamt i såna här sammahang. 

För mig är det både en sorg och en lättnad. Sorg för att jag inte orkar arbeta, tillhöra ett (glatt?) arbetsgäng, känna mig behövd, tjäna gott med pengar (jämfört med pension) och sorg för att jag står utanför något, lite på sidan, och måste skapa en vardagsstruktur helt själv. Vilket är svårt men kan också vara en utmaning (jag väljer att se det så) och till och med roligt (jag väljer också det att se det så).

Lättnad för att jag nu kommer att veta EXAKT vad jag får i pengar, jag slipper fylla i alla blanketter varje månad och hålla reda på datum hit och datum dit, jag slipper stressen att inte veta vad som ska gälla nästa månad eller om jag kommer att orka det som jag ska prövas i.

Så nu hoppas jag verkligen att beslutet blir att jag kommer att bli sjukpensionär.

Jag har redan börjat förbereda mig mentalt och håller på att tänka ut veckoschema med aktiviteter. Vet att det är så oerhört viktigt att förbli aktiv och att träffa människor.

Kanske jag redovisar mitt schema här så småningom   

Det hittade Caelyn häromdan. 

Jag tycker hon passar mycket bra i den.

Vacker katt i vacker skål!